Om sidan

​Våren 2017 gjorde jag något jag länge varit rädd för. Något jag vetat att jag borde göra, men som jag skjutit upp för att slippa se hur illa det faktiskt är. 

Min man och jag levde ett gott liv på de flesta sätt. Även ekonomiskt. Två inkomster, inga barn, inga dyra hobbies som ridning, kokainanvändning eller motorsport. Vi köpte det som föll oss in, och varje månad dök det upp nya pengar på kontot. Vi kände oss duktiga som sparade 10% av inkomsten efter skatt till pensionen.

Att vi hade noll ekonomisk plan, kastade mat i mängder och inte hade koll på vilka räkningar vi hade verkade inte viktigt. Att jag av en slump upptäckte att jag under några år hade haft ett ljudboksabonnemang som lades på mobilräkningen, för runt 300 kr i månaden, blev ingen väckarklocka. 

Inte heller att var det en väckarklocka att vi köpte bilen med lån, trots att vi borde kunnat spara till det. Det beslutet skavde, det gjorde det, men det var mer av fåfänga än av ett plötsligt ekonomiskt uppvaknande. "Vi betalar av lånet snabbt istället", sa vi, och glömde bort det. 

Det som till slut väckte oss var när jag tog ett riktigt djupt andetag och med en klump i magen öppnade mitt pensionskuvert. Om jag hade oroat mig för att behöva äta kattmat som pensionär kunde jag nu vara lugn, någon sådan lyx fanns inte utrymme till.

Inte blev det lättare av att veta att den deprimerande prognosen troligen är optimistisk. För att ens få den pensionen kommer det inte räcka att arbeta till 65, då blir det 70 som gäller. 

Jag ska berätta en hemlighet - jag vill inte arbeta tills jag är 70. 

Då har jag ändå ett jobb jag verkligen trivs med, en riktigt bra chef och underbara kollegor. 

Öppnandet av pensionskuvertet var det som till slut väckte oss ur vår bekväma ekonomiska dvala. Det första vi gjorde var att betala av billånet. 

Vi började hålla koll på priserna i matbutiken, och upptäckte att det är stora skillnader. Rent av gigantiska. Vi förhandlade bolånet, bytte elbolag, sa upp prenumerationer som ingen brydde sig om. Vi slutade slentrianköpa utelunch och blev bättre på att ta med matlådor. 

Framförallt började vi fundera över vad vi la pengar på, och vad vi fick ut av det. Vi funderar innan vi köper något. Behöver vi det här? Kan vi lösa det på något annat sätt? Hur kan vi få det så billigt som möjligt? Vi behandlar våra pengar, och därmed vår framtid, med respekt. 

Sparandet hade en oväntad positiv bieffekt. Det är svårt att sätta fingret på, men det finns ett lugn i att inte spendera. Det finns en trygghet i att ha fullständig kontroll över ekonomin. Det finns en känsla av tillfredsställelse i att laga och reparera själv, istället för att köpa sig loss från problemet. 

När en av lamporna i tidigare nämnda bil slocknade bytte jag den själv. Jag ska inte ljuga, det tog en hel del efterforskningar, svärande och detaljstuderande av den enda videon på Youtube där de byter lamporna i en bil liknande vår. En video som råkar vara på ryska. Men när nästa lampa gav upp köpte jag ett tvåpack ledlampor för 16 kronor och bytte den på under fem minuter. 

Att öppna det där pensionskuvertet var en av de bästa chockerna jag fått. Det har förbättrat mitt liv, och jag önskar att jag hade vetat tidigare hur enkelt det är. Nu önskar jag att andra får veta hur mycket de kan spara. Därför började jag skriva det här när min kollega uttryckte ett litet intresse av att spara, och därför gjorde jag om det till en hemsida för att kunna sprida till fler. 

Och därför hoppas jag att du också upptäcker hur lätt det är att spara, och får ett bättre liv på köpet. 

Sparaktivisten